OM METEORITER, SÄRSKILT

OM SILJANSMETEORITEN

 

Version 1.0

 

Erich Spicar

Lorensbergavägen 2B

771 42 LUDVIKA 

 

 

 

BEGREPPSFÖRKLARING

Asteroider:
Detta är mindre himlakroppar i vårt solsystem, belägna mellan Mars och Jupiter, bildade av restmaterial som inte räckte till en hel planet
Kometer:
Även dessa kroppar består av restmaterial längst ut i vårt solsystem, på 50 000 till 100 000 gånger avståndet Jorden-Solen. Restmaterialet är frusna gaser som metan, koldioxid och vatten. Deras omloppstid är mellan tre till hundra år på en starkt elliptisk bana. I närheten av solen förångas en del av deras material, varvid massan minskar och kometen ändrar sin bana.
Meteoriter:
Detta är himlakroppar, vilka har störtat eller håller på att störta mot Jorden eller en annan planet/måne.
Meteor:
Ljusfenomenet, när en meteorit störtar genom luftlagren och glöder/brinner upp.
Astroblem:
Såret i ytan på vår Jord eller en annan planet/måne av störtad meteorit.

 

Del 1

METEORITER

 Tillkomst

En krock mellan en större meteorit och Jorden skulle för oss ha förödande verkan: När en större (km-storlek) för 65 miljoner år sedan vid Yukatan-halvön krockade med Jorden förintades genom askmolnet, vilket spärrade ut solljuset, inom några få år halva antalet då existerande arter, bl. a. alla dinosaurierna, utom fåglarna.  Vad vi vet av sammansättningen av ask-avlagringarna runt hela jordklotet (innehåller det tunga grundämnet iridium) måste detta ha varit en asteroid som krockade, inte en komet. Kometer är så relativt sällsynta och vi vet mycket litet om deras samman-sättning, att de inte kommer att behandlas här.
För att förstå vad en asteroid är, måste vi gå den långa vägen tillbaka ända till ’The Big Bang’.

För 15 miljarder år sedan var all energi, all materia och t o m rymden koncentrerad i en enda punkt. Denna punkt exploderade då, händelsen kallas ’Big Bang’. Härvid bildades protoner, elektroner och neutroner jämte gåtfulla ännu mindre partiklar, allt strömmad ut till den sig utvidgande rymden. Ljuset från de mest avlägsna objekten i världs-rymden behöver 15 miljarder år att nå oss vid en hastighet av 300 000 km/s. Vad som är bortom denna gräns vet vi inte: Rymden kan vara ännu större, kanske oändligt stort, eller finns där ingenting.
Protoner och elektroner började slå ihop sig och grundämnen väte, deuterium (tungt väte) och tritium (supertungt väte) bildades.

 

Källa: Widom & Edelstein: Chemistry, 1981

P g a gravitationen började de slå ihop sig till allt större masscentra.
Gravitationen pressade dessa ihop och höjde så temperaturen i centrum av kroppen, tills ca 4 miljoner Grad Kelvin har nåtts. Då började två deuteriumatomer under angivande av värme smälta ihop till helium: Kärnfusionen hade kommit igång. Stjärnan ’brinner’ inifrån utåt. Beakta att Solens yttemperatur är enbart 6000 K!
Helium anrikades nu i centrum, dess temperatur ökade, till sist ’brann’ även helium till kol, detta till syre, syret till kisel och slutligen – i stora stjärnor – kisel till järn. På så sätt uppstod de lättare grundämnen i kosmos, även de mellanliggande litium, beryllium, bor o s v. Det sista och tyngsta i denna serie är järnisotopen 5626Fe.

Källa: William Kaufmann: Stars and Nebula, 1978 W.H. Freeman, San Francisco

 

Varifrån kommer alla andra grundämnen med atomnumret 27 till 92?
Förklaring är den följande: När en stor kärna har förbrukat sitt bränsle, börjar den kalna och krympa under sin egen gravitation. Härvid upp-hettas den igen, blir en s.k. vit dvärg och exploderar slutligen som Supernova. Under denna våldsamma process bildas även de andra grundämnena.
De pulveriserade resterna efter en Supernova bildar ett stoftmoln, i vilket nya gravitationscentra kan utbildas: Nya stjärnor kan uppstå, antändes slutligen och blir nya solar. Dessa yngre solar innehåller rester an äldre,
d v s alla 92 grundämnen i det periodiska systemet.
Vår Sol tände för ca 5 miljarder år. Kring Solen kretsade stoft, som nu bestod av enkla kemiska föreningar av de tidigare producerade grund-ämnen som silikater, oxider, karbonater, helt enkelt mikroskopiska mineralkorn. Eftersom i början stoftet kretsade med alla bankurvor och i alla riktningar, inträffade många kollisioner mellan kornen, så att de klumpade ihop sig till stenar. Enbart ’stenar’ som kretsade runt solen i samma omloppsriktning och på samma banyta fanns till sist kvar. Detta är de stoftringar vi ser kring Saturn.
Även inom varje ring, som säkerligen har funnits kring Protojorden också, började ’stenarna’ attraheras till varandra, växa, bildade asteroider och genom fortsatt sammanslagning till sist planeter. Räknat inifrån finns i vårt solsystem planeterna Merkur, Venus, Jorden och Mars. Sedan kommer en lucka, inom vilken det finns många asteroider i en eller två ringar, vilka inte har lyckats att kondensera till planeter; sedan – efter ett stort avstånd – Jupiter och några till. Vid gravitativa störningar av somliga asteroider kan någon komma tillräckligt nära Jorden och störtar där som meteorit.
Under tidiga år av vår Jord (4.6 miljarder år gammal) var meteorit-frekvensen betydligt högre än i dag. Detta kan härledas av meteorit-frekvensen mot Månen, vilken är nästan lika gammal som Jorden. Eftersom hela Solsystemet gradvis blev rensat av ’flygande stenar’ avtog frekvensen. Skulle meteoriterna komma utifrån från djupet av rymden, fanns det ingen anledning att frekvensen med tiden skulle ha avtagit. Meteoriter är således ’stenar’ och asteroider ur vårt solsystem med en kemisk sammansättning snarlik våra bergarter.
Sällsynt finns det meteoriter, vilka härrör från vår Måne eller Mars. Dessa himlakroppar har träffats av en extern meteorit, vilken har slagit ut stenar ur Månen eller Mars, vilka sistnämnda nådde Jorden.
Tektiter är inte äkta meteoriter. De består av smält terrestriskt berg, träffat av en meteorit, smältan kastas långt bort. Kända är moldaviter och australiter. Man tror att moldaviter härrör från kratern vid Nördlingen.
 

Finds and Falls
Meteoriter vars störtande man har observerat (plats och klockslag kända) och har grävt fram kallas ’falls’; alla andra, vilka man har hittat genom slumpen kallas ’finds’. I offentliga samlingar har man något över 1000 ’falls’, men mera än 30 000 ’finds’. De järnmeteoriter man f.n. gräver fram i finska lappmarken är finds; vi vet ingenting om, när och var de störtade, de är transporterade genom landisen.
 

Frekvensen
I storleksordning 1 cm till 5 cm diameter faller ca 500 meteoriter mot Jorden per år; därav har man hittat ca 5. Hastigheten av dessa små meteoriter vid nedslaget är ofta lik fallhastigheten (uppbromsning genom luftmotståndet). Större meteoriter är mycket mera sällsynta.
Mikrometeoriter (man ser dem enbart i mikroskopet) är mycket vanligare. En uppskattning säger att detta nedfall är ungefär 5 milj. ton per år. Under geologisk tid har alltså Jorden ökat i massa. Man mäter detta nedfall i Antarktis genom att ta isprov, omfattande ett antal år, smälta ner isen, filtrera vattnet och väga sedimentet.
Meteoriter i storleksordningen millimeter brukar brinna upp i atmosfären; ljusskenet kallas en meteor.

 

          

Kosmisk hastighet
Det finns en tummregel, inom vilket intervall den kosmiska hastigheten för meteoriter kan ligga. Detta är mellan 11 km/s till 72 km/s. Den första siffran är den (vertikala) flykthastigheten från Jordytan. (För att en kanonkula ej skall återvändas måste den skjutas upp med > 11 km/s). Alla kroppar som någonsin har uppehållit sig i närheten av Jordytan med en lägre vertikal hastighet än 11 km/s torde ha fallit ner för länge sedan.  För Solen gäller samma tankesätt, bara att den vertikala flykthastigheten är 42 km/s. Vår Jord rör sig på ekliptikan kring Solen med 30 km/s. I värsta fall adderar sig de sistnämna hastigheterna till 72 km/s.
Vid genomgång genom atmosfären reduceras hastigheten påtagligt för cm-stora objekt, nästan inte alls för många meter stora objekt. Vid inträde i atmosfären bryter stora stenmeteoriter (obs. ej järn) ofta i en svärm av bitar, vilka slår ner i en spridnings ellips. Av ellipsens riktning ser man flygriktningen; de största objekt bromsas minst och flyger längst.  Siljanmeteoriten består utöver delen som skapade Siljan-sjön av ett flertal mindre meteoriter. Inflygningsriktningen var från SW till NE och ellipsen (ströfältet) är ca 125 km lång.

 

Meteoriternas underindelning efter mineralogin
Allt efter sin sammansättning underindelas meteoriter i tre huvudgrupper:
1.    Stenar
2.    Sten-järn meteoriter (pallasiter)
3.    Järnmeteoriter
Nästa indelningen är
1.1           Chondriter: Dessa innehåller små silikat-mineralkulor (Chondruler)
1.2           Achondriter: Dessa är utan chondruler
Chondriter delas i
1.1.1               Kolhaltiga chondriter
1.1.2               Ordinära chondriter
1.1.3               Enstatitchondriter
I grupp 1.1.1 finns det mest kol och inget fritt järn. Järnet är alltid högt oxiderat till Fe3+.(Detta är något förvånande, eftersom man skulle vänta sig att i en kolrik miljö finna ett lågt oxidationstillstånd av järn). Även aminosyror förekommer i dessa meteoriter.
Meteoriter i huvudgrupp 1. är svåra att skilja från terrestriska stenar, vittrar lätt och är därför i vår terräng svåra att upptäcka. På Antarktis is är det lättare. Stenar, som i folkmun betecknas som meteoriter och är hårda, är med säkerhet inga meteoriter (Hjulbäck).
Stenmeteoriter går lätt sönder under sin flykt i atmosfären. Tillräckligt stora kan likväl slå ett stort hål. De förångas dock alltid. Siljansmeteoriten torde ha varit en sådan, eftersom den under flykten gick sönder, gjorde ett stort hål och förångades fullständigt.

Järnmeteoriter är mycket mera sällsynta än stenmeteoriter och känns igen dels av sin vikt, dels av en tydligt smält yta med skålformade fördjupningar och rost på ytan. De kan inte gärna ha bildats genom kondensation av små järnpartiklar: Då borde även mycket silikatpartiklar vara inbakade. De har uppstått efter genomsmältning av en asteroid, så att dess innehål av elemtärt järn har kunnat sjunka till kroppens centrum, som i faller Jord. För att gravitationen skall kunna smälta upp en asteroid, måste den haft en diameter på minst 800 km. Det är inte otänkbart, att i vårt asteroidbälte mellan Mars och Jupiter en sådan planet har funnits och har splittrats i en krock med en annan stor asteroid.
Järnet i järnmeteoriter skiljer sig från av oss tillverkat järn genom att det i dem finns utskiljningar som bildar ett 60˚-mönster av en Fe-Ni förening. Denna behöver mycket lång tid att växa till (tusentals år), kan inte efterbildas i laboratoriet.

  

Del 2
 

NEDSLAGETS FYSIK

 

Med tanken på det exceptionella i en stor asteroids nedslag är det förvånande hur mycket av händelsen kan beskrivas genom fysikaliska ekvationer. Dessa ekvationer är härledda för det plana fallet, d v s för modellen, att meteoriten är en oändlig platta, vilken med sin huvudyra dimper ner på den plana Jordytan. Därmed blir problemet endimensionellt och kan behandlas analytiskt.
Med hjälp av de så vunna kunskaperna kan man sedan genom numeriska approximationer beräkna händelsen även för en nedfallande sfärisk asteroid. Man kan således beräkna tryck, temperatur, densitet och lokal hastighet i meteoriten och i underliggande berggrund som funktion av tid och läge.
Fysiken har utarbetats av Rankine and Hugoniot under 80-talet av 1800-talet och gällde då egenskaper och utbredningen av en momentan tryckstegring i en gasledning, en tryckchock. De gäller även för ett dammbrott ovanför en kanal eller för en Tsunamifront.
Grundidén är att de specifika egenskaperna massa, impuls och energi före chocken och i det chockade materialet måste vara de samma för 1 gram massa (konservering av massa, impuls och energi).
De i slutet följande sidorna är tagna ur boken H.J. Melosh: Impact Cratering, Clarendon Press, Oxford, 1989.
Fig. A1.1. där visar hur ekvationerna härledes som binder ihop massa, impuls och energi. Fig.1.1. visar samma block av massa (t.ex. den just landande meteoriten) vid två olika tidpunkter av skeendet. Chockfronten med hastigheten U (hastigheten mätes i relation till det ochockade materialet) har i bägge delfigurerna redan passerat en del av meteoriten.

Här behövs ett intressant påpekande: Ljudhastigheten i berg (utbredning av tryckvågen) går i granit i jordytan upp till 7,8 Km/s och i anortosit från tabell 4.2 till 7,71 km/s. Ändå är i fallet med en nedsdlagshastighet av 15 km/s chockvågens hastighet i berggrunden 17,1 km/s. Alltså betydligt snabbare än ljudet. Rent praktiskt betyder detta att den än så länge ochockade delen av berget ingenting vet om det som är på gång! Chocken breder ut sig med överljudhastighet. Likaså hörs inte ett flygplan som närmar sig i överljudfart, hörs först när flygplanet har passerat observatören.
Beakta, att de tre invarianterna: Massa, impuls och energi ger tre oberoende ekvationer, vilka dock innehåller densiteten som fjärde variabel. För att lösa problemet, d v s göra numeriska beräkningar, behöver vi en fjärde ekvation. Detta är materialets tillståndsekvation. För ideala gaser är den känd som    p·v = R·T, där R är den allmänna gaskonstanten. Även för andra material finns tillståndsekvationer eller approximationer till dessa. Sådana har använts i Table 4.2 att beräkna densiteten i järnmeteoren under nedslaget. Vid en impakthastighet på 15 km/s är järnets densitet 15,0 g/cm3, ett otroligt högt värde. Inget under, att i denna situation även järnets temperatur flyger upp till flera tusen grader, så att meteoriten förångas.
Som tumregel kan man säga, att de allra minsta meteoriterna (sandkorn) brinner upp vid inträdet i atmosfären, (järn)meteoriter på några meter diameter kommer ner litet svedda och de största av vilken samman-sättning som helst förångar under nedslaget.
Som den allmänna gasekvationen visar får man av värden av tryck och densitet ett värde för temperaturen just i detta komprimerade tillståndet. Detta tillåter även beräkning av temperaturen i meteoriten och i målet och därmed ge svar om smältning eller förångning.
I fallet Siljansmeteoriten finns ingenting kvar av själva meteoriten, den har förångats. Däremot hittar man smält berg, vilket ser ut som en brun porfyr.

 

IMPAKTFENOMEN
 

I detta kapitel kommer händelserna under nedslaget beskrivas mera i detalj.

Varaktighet av själva nedslaget
Som följd an de höga kosmiska hastigheterna är själva nedslaget över på  fem till tio sekunder. Fortfarande regnar uppkastade stenar ner. Finmaterialet kan ha kastats upp i stratosfären, svävar där för månader och år runt Jorden och kan leda till en påtaglig avkylning. Kraterranden är mycket instabil, ras förekommer ständigt. Finns det vatten i närheten kan detta rinna i kratern, penetrera det lösa lagret nedfallen sten och komma i kontakt med den heta eller smälta stenen inunder, med följd av flera ångexplosioner, som skyfflar om materialet. I princip kan nya bergarter bilda sig under de månader och år, det heta vattnet/ångan står i kontakt med stenkross. I Siljan har bergarter hittats, vilka består av rundade stenfragment (rundning under himlafärden av det uppkastade materialet), fragmenten är nu täckta och hopvällda av en brun slamma.
Beräkningar visar, att en smält cylinder på 1 km diameter och 1 km höjd under ett täcke kan hålla sig smält i tiotusen år. Det finns alltså gott om tid och hög temperatur att bilda helt nya bergarter.
Finns det gott om vatten i kontakt med kraterväggen kan det lösa materialet i slänten under vattenytan glida ner som slamskred, senare stelna som bergart. Sådana b.a. har hittat i Flosjöastroblemet.

Enkla kratrar
Mindre meteoriter som den vilken har gjort ’Meteorite Crater’ i Arizona gör just ett hål och en ring av uppkastat material runt omkring. Förmodligen var detta en järnmeteorit; ungefär 12000 ton järnfragment uppskattas ligga runt omkring. Detta skulle leda till en järnkula av 15 m diameter. Andra uppskattningar ger en diameter på 30 till 35 m. Kraterdiametern är likväl hela 1,4 km.

Komplexa kratrar

Här är meteoriten så stor, att nedslagets centrum har pressats ner i underliggande berg och efter meteoritens förångning kommit upp igen som central kupol. I Siljan har vi denna situation. Den centrala kullen är ungefär 100 till 150 m över Siljans vattenyta.

Nedslagsprodukter

Torra smältor:
Granit bestående av ungefär 1/3 var av muskovit, kalifältspat och kvarts, med något vatten, smälter vid ca 700˚C. Smältan är brun till grå, bildar sliror i berget, innehåller brottstycken av den omgivande graniten. Graniten är hårt bränt, ungefär som en granitsten, vilken har legat i en eld. Ofta saknas kvarts i den brända graniten, vilket tyder på att en påtaglig materialtransport har ägt rum. Bergarten kallas ’suevit’.

Fuktiga smältor:
Finns det vatten i sprickor på djupet – vi är här under grundvattenzonen – ingår vatten som en väsentlig komponent i smältprocessen, särskilt om trycket är högt. Nu är trycket mycket högt under centrum av nedslaget. Det uppstår ett eutektikum mellan kvarts (+ andra silikater) och vatten, vilket är tunnflytande och lätt pressas in i det nu krossade berget. Dessa gångar är grönaktiga av epidot, genomdrar berget kors och tvärs, inte alls som en vanlig, av sipprande vatten bildad kvartsgång. Denna smälta är mycket spröd, brottstycken är vassa som obsidian.

Breccia:
Inom nästan varenda förmodad astroblem i Siljans ströellipsen har breccior hittats, bestående av sidostenen, hopbakade av en brun smälta. Även smältan innehåller små fragment av sidoberget. I ett fall (Stora-Flaten astroblemet) var sidostenen flinta, uppenbarligen en bildning under Ordovicium. Kanske att där porfyr ligger under graniten (se det nära Eriksberget).

Smältor med inneslutningar av kalk:
Detta är mycket intressanta stuffer. När Siljansmeteoriten föll ner för 377 miljoner år var den äldre berggrunden täckt av ett tjockt kalkskikt från Ordovicium och Silur och ett överliggande skikt av sediment från äldre Devon. På flera ställen (fast inte inom centrala Siljan) har stuffer hittats, vilka består av krossat granit, läkta med en nästan svart smälta. Mitt i stuffen sitter det ett brottstycke kalk. Det är alltså inte fråga om en senare kalkimpregnation, utan om inbakade brottstycken. Detta, om inte något annat, visar att stuffen har tillkommit genom en mycket våldsam process. Den svarta smältan, som håller ihop allt, har hittills inte undersökts än, kunde mycket väl vara järnrik från resterna av själva meteoriten.
Dessa kalkinneslutnigar exponeras för vittring och leder till, att blåsippor växer där i rena granitområden. Denna effekt har lett denna författare till en hel rad fyndplatser.

Uppresta plattor av berg (spalls):
F.d. kalkbrottet Dalhalla visar hur mycket det dåtida ytberget har stuvats om och rests i plattor. I de närabelägna kalkbrotten Skålberg och Amtjärn är kalken och angränsande granit vertikalt rest. Fig. 5.4 från Melosh visar, hur detta går till. I denna figur är isobarerna inritade. Trycket som kraft står vertikalt på isobarerna. Figuren visar, att i perimetern av ett inslag trycket mot ytan kommer underifrån, så att ytskikt hoppar iväg och under resan genom luften t o m kan vända sig upp och ner. Käringberget i Leksand och stråket av liknande plattor norr om Käringberget visar detta. De är där helt omotiverade och har ingenting med en istransport att göra.

Rekonstruerade sediment:
Vid Rättviks kyrka och i vattenbrynet finns en klippa, bestående av hopsintrat kalkpulver, här och där blandat med polerade sandkorn. Ett block av samma bildningssätt ligger utanför biblioteket i Rättvik. Andra kan hittas vid Siljans strand nedanför kyrkogården, dock enbart vid lågvatten. I skillnad mot ett kalkblock från ett modernt kalkbrott i trakten finns det inte tillstymmelse till någon skiktning eller till fossil.

Slagkäglor (Shattercones):
Slagkäglor bildas, när chockvågen sprider sig genom berget. För att få en plan chockfront verkar många ställen samtidigt som centra för var sin sfäriska våg. Alla dessa överlagras och bildar så den plana fronten. Lokalt ser man dock sprickmönstret på stenytan ungefär som spretande fingrar. Slagkäglor uppstår även vid sprängnig: Var kritisk vid bedömning av ett okänt fynd!

 

Del 3
 

SILJSNSASTROBLEMET OCH ANDRA ASTROBLEM
 

Ålder
Siljansmeteoriten föll för 377 miljoner år sedan, under äldre Devontid. Under Cambrium, Ordovicium och Silur var området täckt av hav, förmodligen även under äldre Devon. Meteoriten föll med säkerhet på sediment, kanske även i ett grundhav. Den runda kalkavlagringen från Ordovicium, med namn Siljansringen var känt sedan länge, man hade dock ingen uppfattning om dess bildningssätt. Först under 60-talet gjorde prof. Torslund – en paleontolog – uppmärksam på, att det förmodligen var spåret efter ett stort meteoritnedslag. Klippor i centrum av ringen innehöll tydliga slagkäglor. Han hade all möda att bli trott; han var ju ingen riktig geolog! Först när några kanadensiska geologer med erfarenhet från liknande strukturer såg ringen, blev den av svenska geologer godkänd som astroblem.
En parallell härtill är professor Alfred Wegener – en meteorolog och kännare av den riktigt gamla floran – vilken postulerade att kontinenterna måste ha flyttat sig i relation till varandra. På 60-talet fick han rätt!

Lokalbeskrivning
Vid det här laget måste läsaren ha lagt märke till att flera andra astroblem förekommande i Dalarna har nämnts. Allt tyder på, att den stora meteoriten splittrade under resan genom atmosfären, så att flera nästan samtida nedslag uppstod som bildar ett ströfält med ca 125 km längd. Alla dessa fynd beskriver denne författare mycket noga till art och lokal i en stor engelsk uppsats på nätet, där för säkerhets skull termen ’supposed astroblemes’ användes. Fynden är dock mycket reala: I ett av dessa astroblem finns det ett stenbrott i drift, där man kan se gångar av smälta i den lokalt brutna stenen. Rapportens namn är
’Several recently discovered supposed astroblemes in Dalecarlia, Sweden’, Version 3.2. Nätadressen är   http://www.vbgf.se/
Gå där till ’Rapporter’, Du kommer till en helt föråldrad svensk version; sedan klicka i dess huvud på ’English version’ och hitta den ovannämnda rapporten.
Sättet att hitta förmodade nedslag är att studera kartan noga. I våra trakter går den storskaliga tektoniken från NW till SE: Strukturer, framför allt sjöar, vilka avviker från detta mönster är värda att undersökas. Ofta har dessa sjöar formen av en krökt banan, flera bananer kan ligga efter varandra i ett f d ringdike.

Dala-Floda:
Ett exempel är sjösystemet norr om Dala-Floda: Flosjön och Närsen bildar en ring. Från västra änden av Nersen kan man följa ett dike (inbördes parallella höjdlinjer) utefter ringens västra sida ända till dess norra sida: Sjöarna och ringen omfamnar centraldelen med 270˚! Inom Flosjön finns det en ö, som i själva verket är en ’spall’, en upprest platta granit till ca 30 m över sjönivå.

Dala-Järna:
Ett annat liknande system av sjöar är det norr om Dala-Järna. Detta består av sjöarna Snesen och Storflaten.

Långsjön:
Ett tredje system är det som tangerar länsvägen mellan Leksand och Dala-Järna: Där bildar Långsjön en korv. Vid ringens östra sida tangerar vägen ett aktivt stenbrott, där man kan beskåda stelnad smälta mellan de olika stenblocken. Vid sprängning spricker dessa ofta utefter det inbyggda svagstället.

Hummelsjön (Vansbro):
Detta är det – vad gäller fynd - det rikaste området. Det är dock inte stort: Redan på 1 km avstånd hittar man ingenting inom den blottade berggrunden nedanför Hummelforsens Kraftverk.

Rågsveden:
Nyligen har ytterligare material, skapat genom ett meteoritnedslag, hittats söder om Rågsveden, i linje med ströellipsens ländriktning. Det är osannolikt, att detta material härrör från Hummelsjöns astroblem.

Vådsjön-Israelsjön:
Mycket material har hittas i ett sandtag. Dessutom är växtligheten utefter Limån ovanligt frodig (Lima = kalk).

Leksand: Inom detta förmodade astroblem finns enbart strödda fynd av stuffer. Vad som talar för astroblem-hypotesen är flera uppresta klippor (Käringberget mm) norr om Leksand. Käringberget är ett paradstycke för en rest klippa. Dessutom finns det i norra randen av detta förmodade astroblem vid Mårtanberg ett aktivt stenbrott, där stenen är misshandlad till oigenkännlighet: Man vet inte, vilken beteckning man skall använda. Detta ställe ligger nära randen av Siljansringen, kan vara påverkad av den.

Ljugaren-Dådran: Härtill finns enbart litet bevismaterial; stället har besökts enbart en gång.

Balungen: Formen talar för att det handlar sig om ett astroblem. Det enda besöket hittills levererade enbart en stuff, visande en tydlig smälta.

Alla observationer (många fler än de här nämnda) är noggrant redovisade med art och koordinater i den engelska internetversionen av denna rapport, finns att hitta via hemsidan tillhörande Västerbergslagens Geologiska Förening    http://www.vbgf.se/

Efter den första förmodan om ett astroblem återstår mycket fältarbete, att där hitta bindande bevis. Dessa kan vara block, innehållande smältor (vattenrika som vattenfattiga smältor), konglomerat, där splittrad sten är hopbakad av en smälta, slagkäglor (helst i fast klyft), uppresta plattor (spalls) och ’ärtsoppegranit’. Detta sistnämna är delvis uppsmält granit, vilken har blivit läkt av en smälta till en ny, fast bergart. ’Ärterna’ är resterna av de gamla mineralkornen.
Sökandet underlättas enorm om skogen är avverkad och plöjd: Där framkommer gott om färsk sten, utan ett hölje av lavar, utan mangan- eller järnutfällningar.

Tolkningar
Eventuella kritiker, vilka känner sig akterseglade av alla nya upptäckter, kan komma med de följande invändningarna:
    a)    Stufferna har kommit till fyndställen, ofta 50 km från Siljansringen, genom istransport under någon av de senaste istiderna
    b)    Stufferna har under själva nedslaget i Siljan slungats till de utpekade ca 10 ställen från Siljan.

Till a): Många skäl talar emot denna hypotesen: Den rikaste fyndplatsen ligger ca 12 km SW om Vansbro, alltså ca 80 km från Siljansnedslagets centrum. Den rika delen av fyndplatsen är inte större än 0,1 km2. Isflödet över Siljan har förmodligen i alla istider varit ca NNW till SSE, d v s har passerat fyndplatsen nära Vansbro med många mils avstånd. Stufferna är ofta sköra, är faktisk så sköra, att man knappast hittar någonting i de stora grustagen vid Gräv, söder om Siljansringen, där man hittar alla Österdalarnas porfyrer. Dessutom skiljer sig stufferna SW om Vansbro markant i textur och mineralogi från dem i Siljansringen.

Till b): Många av argumenten från a) gäller även här. Vid lufttransport över en så lång sträcka skulle man vänta sig en större spridningsarea. Den är dock vid alla upptäckta astroblem liten: Stora områden är helt sterila och saknar intressanta stuffer. Detta kan enbart förklaras med en lokal produktion.
Förekomst av smältor i stenbrott utefter vägen Leksand-Dala Järna, 37 km från centrum av Siljans-astroblemet, kan överhuvudtaget inte förklaras med att smälta från detta sistnämnda skulle ha pressats in så långt och in i kallt berg!
Det vad vi ser i dag är skadorna åstadkomna genom nedslaget på ett djup av några hundra meter i relation till dåtidens jordyta. Det skadade berget har brutits loss av härjningarna av ett flertal istider under den senare geologiska tiden.

Således måste slutsatsen vara att de märkliga runda bildningarna och de upptäckta fyndplatserna av astroblemmaterial måste vara självständiga nedslag. Helhetsbilden av alla dessa nedslag i en ströellips utesluter också möjligheten, att nedslagen skulle kunna vara i tid oberoende av varandra: Siljansmeteoriten har under störtningen splittrats i en rad mindre bitar!

 

 

 

                                                                         BILAGOR - BILDER